Låssaleden och Rösaring i Upplands Bro

Ytterligare en grå februarilördag, klart vi ska ta en vandringstur! 2008 var vi med barnen och geocachade vid Rösaring i Upplands-Bro, en plats med fascinerande fornminnen. Och nu var det dags för ett återbesök! Efter lite googlande så kom vi fram till att det fanns en vandringsled i området, Låssaleden. Tack vare Tranevings blogginlägg om Låssaleden så hittade vi en karta och fick lite bra information.

Vi konstaterade snabbt att det här är en vandringsled som behöver lite omvårdnad och kärlek, vi kallar den "vandringsleden som Upplands-Bro kommun glömde". Det finns fina markeringar på den norra delen av leden, men ibland är det bara vita fyrkanter där själva markeringen försvunnit. Och i södra delen fanns inga markeringar alls, någon enstaka pil bara. Men det är en väldigt fin led så förhoppningsvis kan kommunen rusta upp den. 2015 blev delar av området ett naturreservat, Rösaringsåsens naturreservat, så det kanske betyder att området rustas upp och får nya skyltar och markeringar.

Vi parkerade vid parkeringen ungefär 1 km efter Låssa Kyrka.

Det var inte helt enkelt att hitta starten av leden, det finns gott om stigar och spår i området att välja bland.

Vi fattade strax att markeringarna vi skulle följa var små, vita fyrkanter med en blek siluett.

Här en bättre bild på en markering som inte blekts, Ekhammarskrigaren, symbolen för Upplands-Bro. Passande här eftersom området kryllar av fornlämningar.

På väg! Vi gick fel i något vägskäl men med hjälp av kartan och mobilens digitala karta hittade vi tillbaka. Sån här skog hade vi större delen av turen, gles tallskog. 

Här gör leden en avstickare till platsen Savolax.

Som många skyltar på den här leden så fanns bara själva skylthållaren kvar... Men efter att ha kollat i Fornsök vet vi att Savolax har varit en finsk bosättning.

Mitt i ingenstans finns en fungerande vattenpump, och geocachen Refrigerii Aqua Fontana.

Så kom vi fram till vattnet och badplatsen Vållsvik, isen låg spegelblank.

Här fanns två grillplatser, men det var lite för tidigt för vår lunch. 

Vackert sjömärke.

På väg mot lunchpaus

Vägen verkar ha varit mer trafikerad en gång i tiden, för här mitt i skogen fanns på en mötesplats-skylt och...

...och en vändzon.

Någon form av fiskeläger med förrådsbodar, dass och grillplats. Vi bestämde att det här blev en bra plats för vår lunch.

Vi hade med oss ved och näver för att få igång en brasa.

Och det gick ju bra!

Mycket lyckad lunch, wraps med falafel och wokade grönsaker med sambalkryddad havrefraiche. 

Grått och ödsligt idag.

Och så gick vi vidare in mot skogen. 

Efter en stund var vi framme vid Stora Ekeby, här finns mängder av gamla vikingagravar och andra fornminnen. Och även gott om hästar.

Coolt vattentorn (?)

Söder om Stora Ekeby försvann alla markeringar och nånstans här på kalhygget tappade vi bort stigen. Kanske är det lättare när det är barmark men nu var det svårt att se var stigarna gick. Vi visste att stigen passerade ett område med jättegrytor, så vi gick på kompassriktning mot geocachen som fanns där. 

Lite backigare terräng när vi gick off-road mot jättegrytorna.

Och så hittade vi vår jättegryta som kanske vi var så jättestor... 

Vid jättegrytorna var det vacker utsikt, så efter att vi loggat geocachen Jättegrytor så passade vi på att ta lite fikapaus. Här hittade vi leden igen med några gamla pilar och en blå markering som vi följde en bit fram till en bilväg. Sen gick vi på skogsvägar tillbaka norrut.  Vi loggade geocachen #3-Hög spänning, H15 som låg nära vägen. Det finns fler geocachar i området men eftersom vi skulle gå rätt långt orkade vi inte göra några längre avstickare. 

Så var vi tillbaka i Stora Ekeby, vi inspekterade gravfälten en stund innan vi tog sista etappen. 

Den som väntar på något gott... Vi avslutade turen med den mest imponerande sevärdheten, Rösaring. Ett stor gravfält, en labyrint och en 500 meter lång processionsväg. När vi var här med barnen minns jag att vi var mer imponerande. Jag tror snön förstörde lite, det var svårt att se labyrinten och även stenar som kantar vägen. 

Och så vandrade vi processionsvägen tillbaka mot parkeringen. Man tror att processionsvägen användes vid begravningar och "speciella kultiska tillfällen". 

Hela rundan blev ungefär 14,5 kilometer. Området är väl värt ett besök, inte så märkvärdig natur men en del spännande fornminnen. Den norra delen är välmarkerad och lätt att hitta medan den södra blir lite mer äventyrlig. Nu när delar av området blivit naturreservat hoppas vi att Låssaleden väcks upp ur sin dvala och tas om hand lite bättre.

/A

Verka Fornborg i Upplands-Väsby

Det finns fortfarande gott om naturområden i närheten som vi inte riktigt utforskat, så idag var det dags för att åka till Verka Fornborg. Vi har passerat området några gånger tidigare men nu var det hög tid för en ny tur dit. Upplands Väsby kommun har något de kallar Utflyktskartan med tips på utflykter i kommunen, tex då Verka Fornborg. Bra initiativ, men tyvärr har kartan väldigt dålig upplösning och informationen är väldigt kortfattad. Ingen information om tex var man bäst parkerar och inga skyltar eller ledmarkeringar fanns på plats. Men på friluftskartan på hitta.se kan man ändå se hur stigarna går i området.

Runt området går det in flera vägar med vägbommar, så det är inte helt enkelt att parkera. Men bästa tipset är att passera Verka, där finns två parkeringar markerade. Vi ställde oss vid utsiktsplatsen mot Oxundasjön, man får ignorera skyltarna om att det är förbjudet att åka in... En jättefin utsiktsplats med ramp hela vägen. Idag var det isande kallt och blåsigt så vi stannade inte kvar så länge. Vi insåg att här finns en geocache, Utsiktsplats Oxundasjön, som vi hittade för ett par år sen men aldrig loggade på geocaching.com. Så vi letade fram den igen och loggade på nytt.

Här betar djur på sommaren, men idag var det ödsligt

På jakt efter en geocache

Tydligt budskap, "ät inte fisk"

Inte så värst imponerande utsikt från utsiktsplatsen ärligt talat... 

Sen gick vi mot fornborgen. Strax efter att man passerar en å så går det in en stig till höger som går runt hela berget med borgen. Här var det gott om bäverspår, faktiskt bland den största bäverplatsen vi sett. Träden låg som plockepinn över stigen och vi kunde följa bävrarnas väg ner mot vattnet. Vi fortsatte stigen längs vattnet tills vi hade gått förbi den brantaste delen av berget. När det planade ut lite så klättrade vi upp för att utforska fornborgen. Högst uppe på toppen finns ett bra fikaställe med utsikt över sjön. Och en geocache förstås, Borgen, som vi hade loggat 2008.

Övergivet torp vid Verka

Här går stigen in mot fornborgen

Uppe på toppen

Vi fortsatte turen och kom fram till torpet Skavsta där vi kunde passa på att beundra roliga trädskulpturer ner mot vattnet. Lite längre bort finns ett par mystiska containrar som vi ville utforska. På väg dit prasslade det till i buskarna och en uppskrämd uggla flög iväg. Efter lite tankearbete kom vi sen fram till att containrarna nog inte var så mystiska utan troligen förvaring av kanoter. Här kan man också passa på att logga en geocache till, Vått i Väsby #6 Oxundasjön, men det hade vi redan gjort så vi skippade det.

Vi följde vägen en bit och sen tog vi av höger in i skogen igen på en ny stig mot Urmula. När vi sen kom fram till bilvägen så följde vi den tillbaka till parkeringen. Här kan man förlänga promenaden och ta sig till barockparken vid Stora Väsby gård om man vill. Men vi skippade det idag så totalt blev vår skogspromenad 6 km genom fin skog med utsikt över sjön och faktiskt nästan helt snö- och isfritt.

Skafferi

Coola skulpturer på avstånd

Avskräckande skylt, så vi kom inte närmare skulpturerna...

/A

Vandring på Stäksön

En grå januarisöndag så begav vi oss till Stäksön i Upplands-Bro för en vandringstur.  Vi parkerade mitt på ön vid infarten till grustaget längs Enköpingsvägen. Första delen av turen gick på Norra Stäksön längs gamla banvallen som nu är omvandlad till gång- och cykelväg. Järnvägen gick fram till 2001 i en vid båge över halvön, för att sen istället ersättas av dubbelspår och tunnlar på södra delen av ön.  Lite halt, men med dubbade skor gick det smidigt att promenera där. Norr om banvallen vid norra toppen av ön finns fina hagar och ängar ner mot vattnet, men här gången skippade vi den utflykten utan fortsatte helt enkelt längs banvallen.

En bonus med det här bloggandet är att man lär sig väldigt mycket spännande fakta. Jag gillar verkligen den delen av friluftslivet, att gå igenom foton och leta efter fakta kring platser som vi besökt. Den här gången hittade jag en webbsida av en Upplands-Bro-intresserad man med mycket kul fakta om just Norra Stäksön. Läs till exempel den här sidan om Banvaktsstugan som låg här, med fina bilder och information om alla som bott i stugan. Härligt med folk som engagerar sig!

Längs gamla Banvallen på väg norrut

Åter till vår tur! Vi kom tillbaka till motorvägen och passerade under den fram till Upplands-Bro leden. Vi gjorde en avstickare ner till vattnet, mest för att det var en spännande skylt med texten "Svartviken" som vi inte kunde motstå. Sen var vi framme vid en av höjdpunkterna på turen, Dalkarlsbackens Vägmuseum. Det är ett museum ute i skogen som visar vägar från fyra generationer, 1600-tal, 1800-tal, 1930-tal och så motorvägen från 1970-tal. Kul idé! Här passerar även vandringsleden Dalkarlsvägen som vi absolut måste vandra någon gång, hela vägen från Dalarna till Stockholm.

Här följer vi skylten mot Svartviken

Så här såg det ut där! 

Framme vid vägmuseet

Skylten med pilarna är ledmarkering för Dalkarlsvägen, orangea färgen är Upplands Bro leden

Vi gick längs 1600-tals vägen mot Stäketskogens naturreservat, som är reservat för att bevara den urskogsliknande skogen med gamla tallar. Vi följde en stig mot en utsiktsplats som visade sig vara utsikt över järnvägstunnlarna. Efter det återvände vi till Upplands-Bro leden och fortsatte leden genom skogen för att så småningom komma fram till vägen mot Almare-Stäket. Här gick vi längs leden mot Biskoparnas borg, en gammal fornborg med en obelisk som minne över brobygget här i början av 1800-talet. Vi klättrade upp på fornborgen och hoppades komma ner till vattnet på andra sidan för att äta lunch, men där var det privata tomter, så vi gick tillbaka mot Bokskogen där vi varit förr och vet att det är fint. Första hindret var att passera genom gutefåren, men det klarade vi galant. Mitt i bokskogen finns ytterligare ett monument, den här gången en pampig minnessten över Helena Charlotta af Ugglas som dog 1828. Och dessutom upptäckte vi att här också finns en inofficiell begravningsplats för husdjur.

Här satte vi oss i solen vid strandkanten och åt lunch. Vi hade köpt en torkad soppa som hade mjuknat under vandringen i en mattermos med hett vatten. Väldigt värmande och mycket trevligare än en Varma koppen. Efter kaffe och hembakade kanelbullar så gick vi sen den korta vägen tillbaka till bilen. Totalt blev den här turen 9 km, en lagom halvdagstur i närområdet med en hel del annorlunda sevärdheter längs vägen.

Här beundrar vi De Geer-moränen 

Biskoparnas borg med tillhörande obelisk

Vackert ljus över Mälaren

/A